Less is more
(gammal bild)
Idag ska jag inte gör så mycket. Kanske gå ner på stan och kolla lite, sola på balkongen, chilla?
allt bra? :)
Sv: Hehe tack så mkt, jag är oxå stort HK fan du ska se mitt rum ;)
Okay, funderar på att köpa såndär bedövnings plåster innan, troru det behövs ? :)
Hej Matilda!
Jag måste bara skriva och tacka för in kommentar, jag uppskattar verkligen att man vågar ta sig tid, och skriva till mig, förklara hur man har det och hur man kämpar. För jag vet verkligen hur det känns - jag har varit där, i precis i dina fotsteg.
Men jag är över det nu, och det bevisar att det GÅR. Det GÅR att bli bra - det gäller bara att kämpa. Och när man tror att man kämpat klart, att man inte orkar mer, att man bara ska se efter lite lite.. Då kämpar man lite till, lite hårdare. Det lönar sig, det lovar jag. Att aldrig ge upp, och aldrig ge efter. Inte för det minsta lilla.
Jag vill ge dig en stor eloge som är på bättringsvägen och faktiskt inser fördelarna med att kämpa - för helt ärligt finns det inga nackdelar med att vara frisk. Visst, att BLI frisk är ett rent helvete, men att VARA frisk har inga nackdelar.
Du måste verkligen försöka släppa den här tanken med att du inte "får" gå upp i vikt. För vet du vad? Du måste. Du har inget val. Att välja att bli frisk "utan att gå upp i vikt" - det är att välja att vara anorektisk. Det är det, det finns ingen mellanväg.
Man måste helt enkelt göra det. Om det tröstar, så bryr man sig bara om den där dumma 5:an när man fortfarande är sjuk (psykiskt). Det tror man knappast när man mår dåligt och fortfarande har dumma tankar (jag vet att jag inte trodde ett dyft på att jag skulle sluta bry mig om vikten bara jag gick upp), men det gjorde jag. Man slutar bry sig, för man inser att det inte är viktigt. Det är bara viktigt som sjuk, och helt ärligt.. Det är inte snyggt att vara underviktig. Det inser man också när man börjar må bättre.Jag menar, jag är normalviktig. Och jag tycker jag är fin. Jag är snygg! Mycket snyggare än som underviktig. Och jag tycker om mig själv. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra, när jag var underviktig.
Har du läst 'Mattillåtet'? (jag vet att alla tjatar om den).. Men i den står det att många som går upp till normalvikt helt plötsligt tycker sig vara SMALARE än när de var underviktiga. För att när man går upp och blir frisk i hjärnan ser man sig som det verkligen är. Man har inte skev verklighetsuppfattning längre (= den skeva verklighetsuppfattningen som säger att man är fet när man är underviktig). Det är den du måste förinta.
När jag gick på SÄC hade vi inte heller fikaträning eller sådant, inte inplanerat. Det fixade jag själv. Jag utmanade själv. Jag ringde upp och bokade fikor med folk. Man måste dra ett visst strå till stacken om man vill bli frisk - om man vill det starkt nog. Och jag är övertygad om att du klarar det - du måste bara bestämma dig! :)
Tack igen för alla fina komplimanger, och jag är ledsen om den här kommentaren blev lång och jobbig. Jag har bara så mycket att säga! Jag vill bara önska dig all lycka och säga att DU KAN.
Skit i allt vad som heter vikt och gå upp! Är det så jävla hemskt, så bestäm dig för att svälta och bli anorektisk igen, varför inte? Men ge det ett försök - ingen ångrar sig ;)
Kämpa på, och dra dig inte för att kommentera igen!
