Hon var femton år, 45 kilo lätt, skinn och ben.
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

Så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 15 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

En osynlig 15-åring vore allas dröm
men inte på det sättet där skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.